Jobbcoacher - en annan syn på saken

I efterdyningarna av mediastormen kring privata jobbcoacher vill vi från Bemanningsföretagens sida komma med några reflektioner. Utifrån tre punkter berättar vi om den verklighet vi vistas i dagligen. Om problematiken kring Arbetsförmedlingens undermåliga upphandlingar av kvalificerade tjänster. En historisk tillbakablick över fack och arbetsgivares nyttjande av privata jobbcoacher de senaste 40 åren, och om vikten av granskning och utvärdering av branschen.

1. Arbetsförmedlingens misslyckande i sitt uppdrag

Det är som att slå in en öppen dörr att säga att enskilda medborgare är missnöjda med Arbetsförmedlingens service och att enstaka leverantörer av dess tjänster är av tvivelaktig karaktär. Arbetsförmedlingen är en myndighet som har ett mycket lågt förtroende hos medborgarna. På frågan i år från MedieAkademin/TNS Sifo AB: ”Hur stort förtroende har Du för det sätt på vilket följande institutioner och verksamheter sköter sitt arbete?”, svarar 11 procent att de har förtroende för hur Arbetsförmedlingen sköts. Den enda myndighet som har lägre förtroende hos medborgarna är Migrationsverket.

De enskilda fallen redovisade av media den senaste tiden ger dock inte en rättvisande bild av den utveckling som Arbetsförmedlingen genomgår sedan flera år, driven av både regering, opposition och arbetsmarknadens parter. Våldsamma överdrifter florerar, det raljeras friskt i medierna. Vi hörde en programledare säga att AF betalat 5 miljarder för popcorn. Onödigt och lågt.

Den som ytterst drabbas är den arbetssökande personen, som inget hellre vill än att komma in på den reguljära arbetsmarknaden med all den trygghet det innebär. Som behöver professionell hjälp och kvalificerade nätverk för att komma ut i jobb. I nästa led angrips alla de seriösa företag som har tillbringat ohyggligt mycket tid att tänka ut koncept och affärsplaner. Som har satsat sina besparingar, lånat pengar på banken och riskerat hus och hem för att skapa sina egna verksamheter. Det finns ingen logik i att alla dessa driftiga människor är ute efter att göra ett dåligt jobb med dålig kvalitet, att riskera sina anställda, sina kunder, sitt levebröd.

För trots den trevande inledningen och den kaosartade upphandlingen har ändå leverantörernas arbete gett resultat. Exempelvis fick 38 procent av de arbetssökande, som 2011 fick ta del av tjänsten jobbcoaching, nytt arbete 90 dagar efter avslutad aktivitet. Resultatet var 38 procent även 2010 och 28 procent under 2012. Arbetsförmedlingens bedömning är att 2012:s försämrade siffror beror till stor del på den avmattning som präglat svensk arbetsmarknad under det förra året. Vi kan se att även under andra förutsättningar tog det längre tid att hjälpa människor till nytt jobb.

Arbetsförmedlingen genomförde i januari-februari 2011 en undersökning där 11 148 personer responderade. Resultaten står i tvär kontrast till den allmänna uppfattningen:

  • 77 procent, var ganska eller mycket nöjda med aktiviteterna som sker hos de externa coacherna.
  • 79 procent, anser att den tilldelade coachen har rätt kompetens för att kunna hjälpa dem.
  • 62 procent ansåg att coachningen i viss eller i mycket hög grad har ökat deras chanser att få ett arbete.

Internationella erfarenheter av privat arbetsförmedling har medfört att till och med FN-organet ILO i konvention 181 rekommenderar världens länder att införa detta. Inom EU är privata förmedlare en del i employment-strategin. Det finns även ett europeiskt projekt, PARES, som årligen träffas för att utbyta erfarenheter inom området.

Omställningstjänster köps sedan många år av arbetsmarknadens parter, av privata företag, staten och facken. AF:s kaka otroligt liten i det stora hela. Det är en liten försöksverksamhet som drivits dåligt, och Arbetsförmedlingen har inte på något sätt fått utväxling av att samarbeta med en hel bransch av experter på att söka jobb.

I stället för att ta lärdom av parternas erfarenheter sedan decennier tillbaka uppfinns nu hjulet på nytt. Arbetsförmedlingen började experimentera med prissättning, affärsmodeller, upphandlingsförfarande, tjänstens innehåll med mera. En process som fortgår än idag. Arbetsförmedlingen uppfann begreppet ”kompletterande aktör” och tidigare arbetsmarknadsministern ”jobbcoach”. Samtidigt har exempelvis den av LO och Svenskt Näringsliv ägda trygghetsfonden TSL verkat i över 10 år. Med uppemot 100 privata omställningsföretag som leverantörer. Det finns mycket kunskap som inte tagits tillvara genom det i stora stycken byråkratiska arbetssättet som hittills tillämpats. Att jobba integrerat tillsammans med leverantörer för att forma förutsättningar för hur människor på bästa sätt kommer till jobb skulle vara fruktsamt. Så sker inte idag, trots ihärdiga påtryckningar från branschen.

Att arbeta professionellt med att hjälpa människor till nytt jobb med hjälp av aktörer som arbetar i konkurrens är logiskt och kommer att ytterligare förbättra rörligheten på svensk arbetsmarknad. Men det kräver naturligtvis styrning, uppföljning och kontinuerlig metodutveckling för att ge önskat resultat. En enkel lösning är att Arbetsförmedlingen förbättrar sina upphandlingar och följer upp dem.

2. Privat jobbcoachning med 40 år på nacken
Media menar att privat omställning av uppsagda eller arbetslösa är något nytt. Det påståendet är helt fel. Det enda nya är begreppet jobbcoachning och Arbetsförmedlingens upphandling av tjänster från omställningsbranschens företag.

Omställningstjänster har funnits i många år. Sedan 1970-talet bedrivs de exempelvis i arbetsmarknadens parters regi genom hjälp till nytt jobb, såväl genom aktiva insatser som ekonomiskt stöd. Från ett jobb till ett annat. I stora delar av Europa etablerades den här typen av tjänster på 1950-talet.

Sedan början av 1970-talet har arbetsmarknadens parter startat egna arbetsförmedlingar. Trygghetsråd som grundar sig på kollektivavtal mellan parterna har under årens lopp startat inom alltfler områden på arbetsmarknaden: Privatanställda tjänstemän, statstjänstemän, kulturarbetare, försäkringstjänstemän, fastighetspersonal, kyrkans anställda, anställda inom kooperationen och så sent som 2004 för privatanställda arbetare. Senast i raden är Omställningsfonden (2011) för över 1 miljon landstings- och kommunalanställda. Grunden för startandet av dessa arbetsförmedlingar har sedan början av 1970-talet varit missnöje med den statliga arbetsförmedlingen. Många företag och organisationer, framförallt statliga, har också köpt tjänster av omställningsföretag för att försäkra sig om att deras medarbetare får hjälp till ett nytt jobb.

Parternas erfarenheter från över 40 år av egna arbetsförmedlingar är goda. Flera gånger per år rapporterar trygghetsråden om sin verksamhet angående hur många personer som erhållit stöd och hur många som kommit i nytt jobb efter uppsägningar från tidigare arbetsgivare. 2006 lanserade den nya regeringen idén att även de som inte omfattas av kollektivavtalsfinansierad omställning på arbetsmarknaden borde få ta del av den allt större floran alternativa arbetsförmedlingar som kontinuerligt ökat i omfattning och omfång sedan 1970-talet.

Det innebar att även arbetsmarknadens outsiders fick tillgång till de jobbcoachningstjänster som levererats i decennier. Därmed öppnades den statliga arbetsförmedlingen upp och flera av de leverantörer som sedan många år tillbaka i tiden arbetat med jobbcoachning fick möjlighet att även erbjuda sina tjänster till personer som aldrig tidigare fått möjlighet till annat än den statliga arbetsförmedlingens egna utbud.

 

3. Granska och följ upp!

Vi har många gånger sett exempel på hur offentliga verksamheter tagit lärdom av privat drivna välfärdsinrättningar. Något som har varit till gagn för såväl brukare som skattebetalare.

Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström tog Arbetsförmedlingen i örat under en tv-sändning häromkvällen och menade att Arbetsförmedlingen misslyckats i kontrollen av det som kallas för oseriösa jobbcoachningsföretag, och krävt återrapport om hur man ska se till att detta inte upprepas. Arbetsförmedlingen har ett stort och viktigt uppdrag. Men det dubbla uppdraget - att vara ett kontrollorgan samtidigt som man ska stötta personer ut i arbetslivet - är problematiskt. Att Arbetsförmedlingen dessutom själv ska granska sin egen verksamhet komplicerar bilden ytterligare.
Regeringens har redan tidigare beslutat om att utreda eventuella felaktigheter kring utbetalningar ”inom den arbetsmarknadspolitiska verksamheten, med inriktning mot utbetalningar till arbetsgivare och externa aktörer” som det stod i regeringsbrevet. Det låter som en mycket god idé. Bemanningsföretagen välkomnar en sådan utveckling och har länge önskat att ett strukturerat kvalitetsarbete ska initieras.

Uppföljning och utvärdering av tjänster köpta med gemensamma medel är och ska vara självklart. Media ska granska, Riksrevisionen ska granska och branschen själva ska granska. Från branschhåll ligger fack och arbetsgivare i startgroparna med det vi kommer att kalla ”branschetiska rådet”.

Bemanningsföretagen har bland sina 480 medlemsföretag 65 stycken auktoriserade omställningsföretag. För att bli medlem i Bemanningsföretagen krävs en av oss genomförd granskning för auktorisation, att man uppfyller tolv villkor. Man ska bland annat ha betalt skatter och avgifter och avge en omfattande och detaljerad redogörelse för hur omställningsverksamheten bedrivs. Samtliga anställda omfattas naturligtvis av kollektivavtal. Målet är att branschen ska fungera enligt våra gemensamma, högt ställda krav. För våra auktoriserade medlemmar är det välkommet och utvecklande med en översyn både från in- och utsidan.

Källa: www.bemanningsforetagen.se

Publicerad: 2013-04-15

 
  •